Artros

Det är primärt en icke-inflammatorisk ledsjukdom där brosket mekaniskt bryts ner efter lång tids användning. Uttrycket “ledslitage” (eng. joint wear) är debatterat men faktum kvarstår att primär artros ökar exponentiellt med åldern och att s.k. sekundär/posttraumatisk artros är mer vanligt förekommande i yngre åldrar bland dem med känd ledskada än bland dem utan tidigare känd ledskada i motsvarande ålder. I analogi med ovan så är det också visat att såväl övervikt som elitidrottande tydligt ökar risken för att utveckla artros¹.

Vanligast förekommande är artros i höft, knä, nacke, ryggslut, tumbas och fingerled.

Trots att enorma forskningsresurser hittills lagts ned så vet vi än idag inte varför primär artros uppstår eller varför skadat brosk inte regenererar.

Brosket är den lena, svampliknande vävnaden som omger benändarna och som möjliggör att vi kan sträcka, böja och vrida oss kring våra leder. Det är när denna stötdämpande vävnad degenererar (=bryts ned), och benet blottläggs, som artros uppstår – med eller utan samtidig inflammation. Parallellt sker en degeneration av supportvävnaden i och runt leden. Till exempel så sker en förbening av labrum i höften och multipla rupturer av meniskerna i knäet. Dessa supportstrukturer har del i den intrikata proprioceptionen (=djupa sensibiliteten) som vi behöver för att parera och minimera skador på bland annat ledbrosket. Ju äldre vi blir desto mer brosk går förlorat, speciellt drabbade är belastande leder så som höft och knä.

Förutom nämnda riskfaktorer som ålder och ärftlighet, så utgör även övervikt en klar riskfaktor. Vissa yrkesgrupper och kvinnligt kön är också något överrepresenterade.

Smärta är det vanligaste symptomet, följt av stelhet. Såväl smärta som efterföljande värk tilltar med ökad belastning och avtar med vila. Typiskt är också morgonstelhet och längre tids stillasittande/stående. Leden upplevs som att den måste “lirkas” i gång, vilket kan ta flera minuter. Rörelsesmärta är inte sällan ackompanjerad med krepiterande ljudfenomen. En del upplever av oklara skäl väldigt lite eller ingen artrossmärta alls, och kan i stället komma att söka sjukvård p.g.a. uttalad felställning eller instabilitet först efter att artrosen nått ett avancerat stadium.

Förutom den direkta friktionssmärtan från själva leden så finns några klassiska symptom i anslutningen till leden som i sammanhanget kan vara värda att nämna:

• Vid höftartros är det vanligt med samtidig mer eller mindre överbelastning av mjukdelarna utanför själva leden, som där kan ge symptomgivande trokanterbursit (=slemsäcksinflammation) och/eller tendinos/muskelbristning.
• Vid knäartros är det vanligt med s.k. Baker cysta i knävecket. Det är en utbuktning av ledkapseln till följd av vätsketrycket som den degenererade leden skapar. Symptomen kan sträcka sig från knävecket och hela vägen ned längs vadmuskulaturen.

Förutom den personliga sjukhistorien, som faktiskt är viktigast i sammanhanget, så består artrosutredningen principiellt av tre nyckelkomponenter: 1) klinisk evaluering, 2) radiologisk undersökning samt 3) blodprover (det senare främst för differentialdiagnostik och inför eventuell kirurgi).

För artrospanoramat används främst konventionell två-dimensionell radiologi, såväl för diagnostik som planering inför eventuell kirurgi. Metoden lämpar sig mycket väl till att visualisera utvecklad artros med dess typiska broskslitage, ojämna skelettytor, cystor (=håligheter), ökad bentäthet vid ledytorna och osteofyter (=benpålagring; eng. bone spurs) som svar på en ökad belastning och instabilitet.

Vid tydlig diskrepans mellan symptom och röntgenfynd med konventionell radiologi, eller vid misstanke om tidig osteonekros alternativt annan ledsjukdom, så kan MRI (eng. magnetic resonance imaging) vara mer lämplig, men mycket sällan behov för. Vid komplex leddegeneration, tillexempel p.g.a. tidigare felläkt fraktursystem, infektion eller grav osteoporos med cystbildningar så kan CT (eng. computed tomography) vara av värde, inte minst inför revisionskirurgi.

Konservativ (=Icke-kirurgisk) behandling ska alltid vara det självklara förstahands-alternativet. Här ingår riktad fysioterapi, som framför allt är värdefull vid knäartros men som visat sig ha mindre eller ingen effekt alls vid höftartros².  Antiinflammatoriska läkemedel (eng. NSAIDs = nonsteroidal anti-inflammatory drugs) kan vara av värde, liksom intraartikulär kortisoninjektion. Även PRP/PRF-behandling (eng. Platelet-rich plasma/Fibrin) har visat positiva effekter men bevisläget är än så länge vagt³.

Allsidig kost, motion och viktkontroll är även positivt för lederna – såväl vid konservativ som eventuell kirurgisk behandling.

När konservativ behandling har prövats utan tillräcklig effekt på smärtan och/eller funktionen så kan ledproteskirurgi erbjuda smärtfrihet och möjliggöra en tillbakagång till normala aktiviteter. Det är helt och hållet en individuell bedömning, där till exempel symptomen inte behöver korrelera med hur röntgenbilderna ser ut.

För ytterligare information kring artros rekommenderas lättillgänglig läsning via 1177, alternativt mer fördjupande läsning via NICE-dokument.

¹ Tveit M, Rosengren BE, Nilsson JÅ, et al. Former male elite athletes have a higher prevalence of osteoarthritis and arthroplasty in the hip and knee than expected. Am J Sports Med. 2012 Mar;40(3):527-33

² Teni FS, Rolfson O, Devlin N, et al. Longitudinal study of patients’ health-related quality of life using EQ-5D-3L in 11 Swedish National Quality Registers. BMJ Open. 2022 Jan 6;12(1)

³ The National Institute for Health and Care Excellence. NICE-guidelines: Platelet-rich plasma injections for knee osteoarthritis (https://www.nice.org.uk/guidance/IPG637/chapter/1-Recommendations)